The sketchbook project
Som jag skrev igår så fick jag ett efterlängtat brev med posten
Har anmält mig till The sketchbook project för att få igång inspirationen. Valde temat "Along the line" och har redan ritat ett par uppslag, men de har jag inte bild på än. Visar senare.
Boken ska skickas in och kommer bli en del av en turnerande utställning med massor av andra anteckningsböcker från hela världen. Alla böcker kommer stanna i Brooklyn i slutet av resan och vara med i en parmanent utställning. Ska försöka spara ihop pengar så jag kan åka dit och kika på dem.
Det kostade visserligen 25 dollar. Men jag tycker att det helt klart är värt det. Speciellt eftersom det har gjort att jag har lust att teckna i massor. Nu ska jag sluta här och fortsätta med det. Ha det bra!
(31 Oktober är sista anmälningsdag, så det gäller att skynda sig om man vill vara med i år)
Dag 07 – Min bästa vän
Aaah, jag hatar sådana här frågor. Gillar verkligen inte att rangordna mina relationer
Men, den vän jag har haft allra längst är Emelie.
Vi har hängt med sedan vi var fem respektive sex år. Vilket är ett bra antal år nu. 13? Hur som helst är Emelie en sådan där person som man inte behöver träffa var och varannan minut för att hålla vänskapen vid liv. Det spelar inte någon roll om vi inte har setts på ett par veckor eller om det var i förrgår. Det känns alltid som att det knappt gått någon tid alls när vi ses, tycker jag. Det kanske allra bästa är att vi kan promenera i timmar utan att få slut på saker att prata om. Att det aldrig blir så där pinsamt, stelt och tyst ifall vi någon gång väljer att inte prata. "That's when you know you've found somebody special. When you can just shut the fuck up for a minute and comfortably enjoy the silence." för att citera min favoritfilm, alla tider.
Emelie är den person som jag har varit på flest kollon med och antagligen ätit flest mellis (mellanmål) med. Vi har också konfirmerat oss ihop och promenerat många mil. Vi har också hunnit med ett par koppar kaffe tillsammans (och nu på äldre dar, ett och annat glas vin)
Det bästa, tycker jag, är hur glad Emelie ofta är, hur lätt det är att skratta när man ses. Men också hur otroligt bra hon är på att prata igenom diverse problem och lugna mig i åskstormar. (Bokstavligt talat; sommaren 2010 då vi befann oss under det västa åskmolnet (och dödsrädslan), i alla fall jag, någonsin har varit med om).
Men, den vän jag har haft allra längst är Emelie.
Vi har hängt med sedan vi var fem respektive sex år. Vilket är ett bra antal år nu. 13? Hur som helst är Emelie en sådan där person som man inte behöver träffa var och varannan minut för att hålla vänskapen vid liv. Det spelar inte någon roll om vi inte har setts på ett par veckor eller om det var i förrgår. Det känns alltid som att det knappt gått någon tid alls när vi ses, tycker jag. Det kanske allra bästa är att vi kan promenera i timmar utan att få slut på saker att prata om. Att det aldrig blir så där pinsamt, stelt och tyst ifall vi någon gång väljer att inte prata. "That's when you know you've found somebody special. When you can just shut the fuck up for a minute and comfortably enjoy the silence." för att citera min favoritfilm, alla tider.
Emelie är den person som jag har varit på flest kollon med och antagligen ätit flest mellis (mellanmål) med. Vi har också konfirmerat oss ihop och promenerat många mil. Vi har också hunnit med ett par koppar kaffe tillsammans (och nu på äldre dar, ett och annat glas vin)
Det bästa, tycker jag, är hur glad Emelie ofta är, hur lätt det är att skratta när man ses. Men också hur otroligt bra hon är på att prata igenom diverse problem och lugna mig i åskstormar. (Bokstavligt talat; sommaren 2010 då vi befann oss under det västa åskmolnet (och dödsrädslan), i alla fall jag, någonsin har varit med om).